234 barn fick äntligen vila – den bortglömda historien bakom begravningen i Lund
En berättelse om medicinsk forskning, okända livsöden och de spår historien lämnar efter sig.
Den 13 oktober 2026 skedde något speciellt på Norra kyrkogården i Lund. Där begravdes 234 foster och spädbarn som under omkring hundra år hade förvarats i glasburkar och använts i medicinsk forskning.
Bakom siffran 234 finns en historia som väcker många frågor. Vilka var barnen? Varifrån kom de? Hade de familjer som sörjde dem? Och kan det finnas människor i dag som inte vet att ett barn i deras släkt finns bland dem som nu har fått sin sista vila?
En samling från en annan tid
Barnen tillhörde den så kallade Bromanska samlingen, uppkallad efter Ivar Broman, professor i anatomi vid Lunds universitet.
Under 1920-, 1930-, 1940- och 1950-talen samlades foster och barn in från sjukhus runt om i Sverige, framför allt i Skåne. Materialet användes för att studera fosterutveckling och bidra till den medicinska forskningen.
Samlingen omfattade ursprungligen mer än 1 100 foster och barn. De 234 kvarlevor som nu har begravts var de som återstod, förvarade i 185 glasburkar.
Forskningen avslutades för länge sen och universitetet beslutade efter en utredning att samlingen skulle avvecklas och barnen få en värdig begravning.
Mammorna som kanske aldrig fick veta
Det är kanske den del av historien som berör allra mest.
Enligt Lunds universitets utredning finns det inga uppgifter om att mödrarna tillfrågades om tillstånd att använda barnens kvarlevor för forskning. Det finns inte heller något som tyder på att läkare eller barnmorskor försökte inhämta deras samtycke.
Vi kan inte veta vad varje enskild kvinna fick veta, eller hur hon upplevde det som hände. Men man kan ju fundera över kvinnornas möjligheter att bestämma över sina barns kvarlevor.
På den tiden såg samhället och sjukvården annorlunda på medicinsk forskning och människors integritet. I dag bedömer Lunds universitet att insamlandet var oetiskt och kränkande.
Det gör historien till mer än en berättelse om vetenskap. Den handlar också om människovärde, sorg och rätten att få veta vad som hänt med en närstående.
Vilka var barnen?
Som släktforskare är det svårt att inte fundera över vilka dessa barn var.
En del var foster, andra var fullgångna spädbarn. De kan ha fötts under en tid då många familjer redan levde med sjukdom, fattigdom och förluster som sällan dokumenterades på det sätt vi är vana vid i dag.
Varje barn hade en biologisk historia. Men bakom den fanns kanske också en mamma, en pappa, syskon eller andra släktingar.
Kanske hade familjen redan hunnit välja ett namn. Kanske finns det en anteckning i en kyrkobok, ett datum i en församlingsbok eller en uppgift i en gammal journal. Kanske berättades det aldrig för de efterlevande vad som verkligen hände.
Det är viktigt att inte dra slutsatser om enskilda barn utan dokumentation. Vi vet inte vilka familjer som kände till forskningens betydelse eller vad de fick veta om barnens öde.
Kan barnen finnas i våra släkter?
Det går inte att säga att något av barnen tillhör en viss släkt utan att uppgifter kan jämföras och verifieras. Men det är en fråga som kan vara värd att undersöka.
Lunds universitet uppger att samlingen är dokumenterad genom bland annat fotografier, konserveringsrapporter, vetenskapliga skrifter, brev och ett kartotek. Det innebär att det finns historiskt material som kan vara betydelsefullt för framtida forskning.
För den som misstänker att en släkting kan ha berörts kan det vara relevant att undersöka födelse- och dödböcker, kyrkoarkiv och andra bevarade handlingar. Sjukhusjournaler kan också vara aktuella, även om tillgången till dem kan vara begränsad.
Det går däremot inte att lova att varje barn kan identifieras eller kopplas till en familj. Det kräver att dokumentationen innehåller tillräckliga uppgifter och att dessa kan kontrolleras mot andra källor.
Ett sista farväl – efter omkring hundra år
Begravningen i Lund blev ett avslut på en historia som sträcker sig över flera generationer. Barnen hade länge varit en del av en medicinsk samling. Nu har deras kvarlevor fått en gravplats och en minnessten ska resas till deras minne.
Det förändrar inte det som hände. Men det markerar en förändring i hur vi ser på de människor som lämnade spår efter sig i forskningens historia.
För mig som släktforskare väcker det här tankar om alla de livsöden som aldrig riktigt blev berättade. Vi söker namn, datum och släktband, men ibland hittar vi också historier som visar hur mycket vi fortfarande inte vet.
Bakom varje gammal anteckning kan det finnas en människa. Bakom varje saknad uppgift kan det finnas en fråga som aldrig fick något svar.
Och ibland behöver historien inte bara forskas fram. Den behöver också berättas.
Vad tänker du när du läser om barnen som nu har begravts i Lund? Har du stött på berättelser i din egen släktforskning där ett barn försvunnit ur familjens historia, eller där ingen riktigt vet vad som hände?
Dela gärna dina tankar i kommentarerna. Ibland börjar vägen till en bortglömd historia med att någon vågar ställa en fråga.
Källor och vidare läsning
Lägg till kommentar
Kommentarer